<img height="1" width="1" style="display:none;" alt="" src="https://dc.ads.linkedin.com/collect/?pid=463105&amp;fmt=gif">

30 MILJARDERSFRÅGAN FÖR OFFENTLIG SEKTOR - VEM VÅGAR DRA AV PLÅSTRET?

Lästid: 5 minuter

Vid det här laget har de flesta nog bekantat sig med de 30 miljarderna som offentlig sektor lägger på IT och där majoriteten av de pengarna går till att underhålla gamla IT-system. Detta efter ett inslag i Sveriges radio tidigare i veckan.

 

Miljarder kronor, som skulle kunna läggas på såväl intern effektivisering eller för medborgarnyttjande digitala tjänster. För det är dem som får lida, enligt det tidigare inslaget i Sveriges Radio. 

Det går lätt att få sin eventuella nidbild av offentlig sektor bekräftad om man så vill. Pengar som inte går dit de borde är kanske inte vardagsmat, men är inte heller ovanligt på något sätt. 

I ett inslag i Dagens Industri förra året avslöjades att offentlig sektor har ett svinn på 10-15% av alla sina varor och tjänster de köper in per år. En summa motsvarande 90-135 miljarder kronor som kastas rakt ut i sjön, eller som inte ger "maximal avkastning" som det också heter.  

Jag tänkte avsluta domedagskaptitlet där och övergå till en klassiskt ledande frågeställning:

  • Beror allt det här möjligtvis på att det saknas moderna arbetssätt och processer? 

Manuella arbetssätt och konservativ riskbedömning

Vi både arbetar med, och för dialog med den offentliga sektorn på daglig basis och det ska sägas att långt ifrån alla ska dras med i samma kam när det gäller detta enorma segment. 

Offentlig sektor har, på sina håll, gjort otroliga uppsving i den digitala transformationen. Det är idag en självklarhet att vi stöter på renodlade digitaliseringsroller i våra möten. Personer som också sett till att både medborgare och det interna maskineriet kan arbeta smartare. Men det behövs fler initiativ. Den motsvarande “kunden” i det här sammanhanget inte bara önskar det, de kräver det. 

Att då sitta med en tjusig e-tjänst för ett rutinärende, men sedan hantera informationen på samma sätt som man har gjort de senaste 30 åren är inte hållbart, men det är väldigt ofta en verklighet.

 

Det beror såklart delvis på föråldrade system. 

Så varför har man inte bytt ut dem då, tänker ni? Det är inte så enkelt som 1,2,3. Det här är system som ingen riktigt vet hur de är byggda och vad som händer om man drar ut sladden. Det är ett arv av flera generationers hemmasnickrande - helt utan support eller uppgraderingar. 

 

Det beror också en hel del på konservativa riskbedömningar. 

Idag finns det fler alternativ än någonsin till det där föråldrade systemet. Men de bedöms ofta vara för omfattande projekt och därmed också för dyra. Med de där 30 miljarder kronorna i åtanke. borde det i vart fall ha blivit enklare att beräkna risk nu än tidigare.

Systemen i anspråk blev inte föråldrade igår, utan är på sina håll 10-15 år över sin förväntade livstid. Det är ett plåster som måste rivas av - nu. 

Allt behöver inte vara en systemlösning

Offentlig sektor kan ta lärdom av den privata sektorn i flera aspekter. Ett exempel är att det inte behövs ett system för allting. En digital och automatiserad process kan leva i en applikation. Det är billigare, går snabbare att köra igång och skapar på så sätt snabbare nytta. Det behöver alltså inte vara en omfattande lösning utan snarare små punktinsatser som kan ge snabb effekt. 

Ska ni digitalisera er onboarding så behöver ni inte upphandla ett nytt HR-system. Ni behöver en plattform för att skapa och köra en onboarding process digitalt och som applikation. 

Givetvis har de större systemen fortfarande en plats i parken, men de ska utföra det uppdrag de är avsedda till. Resten av tiden ska de spela integrationspingis med mindre nischetjänster. 

Detta gör inte bara att IT bistår med effektiva verktyg, utan det möjliggör även anpassningsbarhet i den föränderliga värld vi lever i.

Dessutom skapar det rätt förutsättningar för en otroligt stor skara kompetenta medarbetare. Det är om något en avkastning där man borde vilja ha ut max.

 

region-uppsala